Det fanns ett ögonblick då Moses hade modet att fråga Gud vad han hette.

Gud var nådig nog att svara, och namnet han gav på den ursprungliga hebreiskan var ”YHWH.”

Med tiden har vi lagt till ett ”a” och ett ”e” för att få Yahweh eftersom vi föredrar vokaler.

Forskare och rabbiner säger att bokstäverna ”YHWH” representerar andningsljud eller aspirerade konsonanter. När det uttalas utan vokaler låter det som att andas: YH (andas in), WH (andas ut).

Ett barns första gråt, deras första andetag, talar Guds namn.

En djup suck, stön eller flämtning ropar Hans namn, för tungt för bara ord.

Även ateister talar hans namn, omedvetna om att andningen i deras lungor erkänner Gud.

På samma sätt lämnar en person denna jord med sitt sista andetag när Guds namn inte längre fyller deras lungor.

När vi inte kan uttala något annat, ropar vårt rop Hans namn?

Att vara vid liv betyder att vi ofta talar hans namn.

Hörs det som högst när vi är som tystast?

I sorg andas vi tunga suckar.

I glädje känns våra lungor som att de kommer att spricka.

I rädsla håller vi andan och måste andas långsamt för att hjälpa oss att lugna ner oss.

När vi ska göra något svårt tar vi ett djupt andetag för att finna vårt mod.

Andningen ger Honom beröm, även i de mest utmanande ögonblicken!

Denna universella sanning är vacker och borde fylla oss. Gud valde att ge sig själv ett namn som vi inte kan låta bli att säga varje ögonblick vi lever.

Alla, alltid, överallt.

Oavsett om vi vaknar, sover eller andas, är Guds namn på våra läppar.