“Gud som blev uppenbarad i köttet” (1 Timotheosbrevet 3:16b)

Gud lät sig födas till denna jord av en jungfru som blev havande genom den Helige Ande. Jesus Kristus är därför både sann människa och sann Gud. Dock var denne Jesus varken en vetenskapsman eller politiker, inte heller var Han någon filosof eller psykolog, utan en enkel snickare som fick timlön. Han kom från en väldigt betydelselös ort i Romarriket som heter Nasaret. Ingen har som denne Jesus berört så många människor genom hela världshistorien. Tänk er, Han fick tideräkningen uppkallad efter sig – och än idag, ca 2000 år efter Sin död, är Han mer omtalad och aktuell än någon annan person.

Fanns denne Jesus på riktigt, eller är Han bara en myt? Personer som tvivlar på Jesu existens pekar på att Jesus själv inte lämnade några skrifter efter sig. Däremot glömmer man att Jesus aldrig var någon författare. Historiker som Josefus som levde år 37-100 e.Kr och Tacitus som levde år 55-120 e.Kr. nämner Jesus i sina historiska skrifter.

Den berömde judisk-romerske historikern Flavius Josefus från första århundradet nämner en notis om Jesus:

”Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin [Stora rådet] till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds.”

Vi läser att i slutet av det första århundradet berättade den romerske historikern Suetonius att kejsaren Claudius år 49 e.Kr. hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (detta är faktiskt en händelse som också finns omnämnd i Nya Testamentet, i Apostlagärningarna 18:2): ”Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden.”

En ännu mer utombiblisk och detaljerad berättelse om Jesus kommer från den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus – född omkring år 55 e.Kr. och död år 120 e.Kr. I sitt historiska verk Annaler, som han skrev mellan år 115 och 117, berättar han att kejsaren Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Han skrev:

”Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna.” Och han fortsätter med att beskriva dessa kristna: ”De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt – inte bara i Judéen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem.” (Annaler, XV, 44).

Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 e.Kr. ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro. I brevet framgår det att han hade vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerade rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro – men samtidigt benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och ”slutligen förbannade Kristus”. Han beskrev också vilka handlingar de kristnas brott eller villfarelse bestått i:

”De brukade samlas en bestämd dag före gryningen att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

Suetonius, en hög ämbetsman på 120-talet under kejsaren Trajanus, berättar om oroligheter bland judarna i Rom ”på anstiftande av Chrestus.” Flavius Josefus, den judiske historieskrivaren i romersk tjänst (37-97), skriver i sitt verk ”Det judiska kriget” följande:

”Jesus, en vis människa, om man får kalla honom så… Gjorde uppseendeväckande verk… dömd till döden på korset… Visade sig efter tre dagar… De Kristnas sekt finns ännu idag.”

Han talar också om Jakobs avrättning, ”en broder till Jesus som kallas Kristus.” (Denna text anses allmänt som en kristen bearbetning.)

Talmud, den judiska skrift lärdomens urkundssamling, nämner sällan Jesus direkt – men hans gärningar står det om: ”Han gjorde under, utlade Skriften, samlade lärjungar, korsfästes kvällen före Pascha dagen som var en sabbat. Jeschu (den rabbinska formen för Jesus) har bedrivit trolldom och förfört och förlett Israel.”

Allt detta tyder på att Jesus Kristus är en verklig person, en person som dels var älskad, beundrad och dyrkad men också hatad, ifrågasatt och förkastad!