VAD ÄR SANNING?
Kapitel 1
LIVET ÄR INTE EN SLUMP, DET FINNS EN GUD
Livet har inte kommit till av en slump eller genom en olyckshändelse. Utan det finns en god och kärleksfull Gud som har skapat oss med ett speciellt syfte. Livet och universum är alltför fantastiskt för att bara ha kommit till av sig självt. Eftersom universum har en design måste det finnas en intelligent designer bakom allt.
Många människor tror på någon form av högre makt: en del människor kallar sig för agnostiker och påstår att vi inte kan veta om Gud finns; andra människor kallar sig för ateister och tror att det inte finns en Gud överhuvudtaget, och som dessutom påstår att det är vi människor som har skapat Gud enbart för att finna någon sorts tröst hos Honom. Det finns även de som inte tror på Gud på grund av all ondska här i världen – dessa glömmer däremot bort att det inte är Gud som har åstadkommit själva eländet, utan vi människor.
Exempelvis så skulle vi kunna hur enkelt och smidigt som helst avskaffa världssvälten helt och hållet om vi enbart fördelade maten rättvist! Men vi gör inte det eftersom vi är själviska, självcentrerade och tänker enbart på vårt bästa, utan att bry oss om andra runt omkring.
Författarna Charles Phillips och Alan Axelrod gjorde en unik undersökning där de skrev tre volymer av en bok som heter Encyclopedia of Wars. Det är första gången som någon överhuvudtaget gör ett sådant stort och detaljerat arbete. I deras omfattande arbete presenterar de en översikt över alla krig som har någonsin skett under världshistorien. Statistiken visar att utifrån mänsklighetens alla 1763 krig har enbart 123 krig haft någon religiös bakgrund – alltså 6,98% av alla dokumenterade krig.
Av dessa 6,98% var 3,75% Islam-relaterade krig, där resterande 3,23% var kopplat till andra religioner. Idén om att Gud är orsaken till allt elände i världen är därför ett falskt och påhittat påstående. Vi kan till exempel se hur kommunisterna under andra världskriget – som inte hade någon religiös motivering – dödade folk oskyldigt. Vi har också Adolf Hitler under samma världskrig som dödade mellan 5,6 miljoner och 6,3 miljoner människor under sin tid som diktator från 1933 till 1945. Cirka 2,9 miljoner av offren spenderade sina sista dagar i förintelseläger, där många mördades i gaskammare, dog på grund av misshandel, svält, sjukdomar eller av ett hårt arbete.
Varför vi människor beter oss som vi gör har en anledning och när Jesus Kristus talade till sina lärjungar nämnde han något om detta och sa: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.” (Matteusevangeliet 15:19) Därför måste vi vara försiktiga med att skylla allt på Gud!
Många andra tycker att det är gammalmodigt att tro på Gud – men jag skulle hävda att det är både förnuftigt och mer rimligt att tro att det finns en intelligent Gud bakom universum, än att tro att allt har bara kommit till av en slump. Einstein var en av de främsta vetenskapsmännen i modern tid som hade en tro på Gud. Han visste så pass mycket om hur fantastisk skapelsen är att han inte tvivlade på Guds existens! Och för Isaac Newton var Bibeln hans största passion. Han lade ner mer tid på att skriva om religion än matematik och vetenskap, tillsammans. Hela naturen vittnar om Guds existens; allt du ser runt omkring dig, allt som du kan betrakta med dina ögon, tyder på att det finns en Gud – en designer som ligger bakom allt.
Det finns tre Bibelverser som specifikt talar om detta: ”Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.” (Predikaren 3:11)
”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Romarbrevet 1:19-20)
Och vidare: ”…den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får.” (Apostlagärningarna 14:15c-17)
Tron på Gud ger en ny mening till livet. Som människa är man ju bara som ett litet sandkorn i universum. Sanningen är att vår planet är mycket obetydlig i jämförelse med solsystemen och vintergatan. Egentligen är vi hopplöst utlämnade. Skulle jorden ändra sin bana runt solen bara något litet skulle vi inte kunna leva längre. Skulle atmosfären runt jorden ändras det minsta skulle inget liv vara möjligt. Tänk er: Vart skulle vi då ta vägen? Det skulle vara något som är otroligt besvärligt att försöka evakuera djuren och hela jordens befolkning till Mars eller Venus.
I Bibeln säger psalmisten David följande: ”Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse, höja jubel till honom med lovsång! Ty Herren är en stor Gud, en stor konung över alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder är hans. Hans är havet, ty han har gjort det, och det torra har hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för Herren, vår skapare. Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård.” (Psaltaren 95:2-7)
Allt som Gud har skapat är fantastiskt – Hans skapelse är ett mästerverk!
Kapitel 2
GUD HAR SKAPAT ALLTING MED ETT SYFTE
Det är omöjligt att vetenskapligt bevisa hur världen har uppkommit, men i högsta grad är det sannolikt att det är Gud som har skapat allt. Bibeln ger å andra sidan inga detaljerade förklaringar om hur Gud gick tillväga när Han skapade hela världen. Däremot står i stora drag om hur skapelseordningen gick till, där Gud under 6 dagar skapade allting med sin mening och syfte. Den allra första versen i Bibeln beskriver hur Gud först skapade tid, rum och materia: ”I begynnelsen [tid] skapade Gud himmel [rum] och jord [materia].” (Första Moseboken 1:1).
Första dagen skapade Han ljuset, andra dagen skapade Han himmel och valv, tredje dagen växter och örter, fjärde dagen sol och måne, femte dagen havsdjur och fåglar i himlen, och slutligen skapade Han på den sjätte dagen alla djur på jorden, samt Adam och Eva. På samma sätt som när vi människor bygger en dator, är vi utanför datorn och utför konstruktionen av den. Gud var utanför sin skapelse när Han skapade allt. När Gud hade skapat allt står det i Bibeln: ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” (Första Moseboken 1:31).
Gud önskar att uttrycka sig själv genom sin skapelse. För detta syfte skapade Han människan till sin egen avbild, inte till att vara några välutvecklade apor. Gud gav oss förmågan att älska och tillbedja Honom, samtidigt som vi fick en fri vilja att fatta egna beslut. Guds ursprungliga plan var att vi människor helt enkelt skulle ha en underbar gemenskap med Honom. Vi skapades inte bara för att få mat i magen eller för att ha kunskap i sinnet. Det var Guds egen vilja att skapa allt, det var något Han längtade efter och tyckte om. Vi människor kan inte förstå Guds storhet och makt, Han är allsmäktig, stor, och oändligt mycket större än våra begränsade perspektiv och ringa förståelse. Vi skapades till att vara Guds barn – och precis som alla barn fick vi bli lika vår Far, där Hans karaktär och egenskaper placerades i oss.
Vi människor fick förmågan att älska och uttrycka våra känslor. Likaså som när en handske är sydd i handens avbild för att innehålla en hand, är också människan gjord till Guds avbild för att innehålla Gud. Kroppen, som människan fick av Gud, kontaktar och tar emot ting som finns i det fysiska området. Själen skapades med en mental förmåga, som kommer i kontakt med ting som uppfattas i det psykologiska området. Den mänskliga anden, den allra innersta delen av människan, skapades för att komma i kontakt med och ta emot Gud.
Eftersom Gud är Ande, skapade Han oss med en ande så att vi kan ha direkt kontakt med Honom. Gud, Adam och Eva levde i harmoni med varandra – förhållandet med Gud var inte skadat eller brutet. Adam och Eva levde i Edens lustgård där de fick ansvaret att förvalta jorden. De fick en fri vilja – en förmåga att fatta egna beslut, inte som robotar. Edens lustgård var en vacker plats där de kunde leva i fred och säkerhet, utan fruktan eller ängslan, samtidigt som ingen död eller sjukdom fanns där. Likaså var det i naturen: det rådde fullständigt fred och djuren skadade inte varandra. Man kanske kan undra varför Gud skapade människan med en fri vilja när vi sedan kom att orsaka så mycket problem och elände, och kanske undrar man varför människans förhållande med Gud såg ut på ett sätt då medan det idag ser helt annorlunda ut. Men verkligheten är ju att sann kärlek bygger på ett eget beslut, och därför kunde människan inte skapas till en robot som automatiskt lydde Gud.
När Gud skapade människan till man och kvinna välsignade Han dem och sa till dem följande: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!” (Första Moseboken 1:28).
Kapitel 3
ONDSKANS URSPRUNG OCH DESS PÅVERKAN
Om nu allt som Gud skapade var bra, hur kan det ha gått så snett? Svaret på frågan är syndafallet – den mest katastrofala händelsen i hela mänsklighetens historia och orsaken till varför världen ser ut som den gör idag.
Alla vi människor har kunskapen om gott och ont, något vi redan vet. Den kunskapen fick vi i och med när Adam och Eva inte lydde Guds befallning genom att äta av frukten från det förbjudna trädet. Bibeln beskriver händelsen på följande sätt:
”Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.” (1 Moseboken 2:16-17).
”Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.” (1 Moseboken 3:1-7).
Ängeln Lucifer (ordagrant, ”Ljusbringaren”) – som troligen var en lovsångsledare och tillhörde Guds änglaskara – är upphovsmannen till ondskans existens. Profeten Jesaja 14 och Hesekiel 28 antyder något om Lucifers bakgrund, som senare kom att kallas för Satan (vilket betyder ”Motståndaren” eller ”Anklagaren”). Han greps av högmod och ville själv bli lik Gud, vilket senare ledde till att han blev utkastad från himlen, tillsammans med de många änglar som följde med honom i upproret.
Djävulen, han som blev Guds fiende, försöker alltid förstöra Guds plan. Han träder fram i Edens lustgård som en orm för att bedra Adam och Eva genom att få dem att ifrågasätta det Gud har sagt. Detta lyckades han med: djävulen fick Adam och Eva att handla mot Guds vilja och istället uttrycka och upprätta sin egen vilja genom dem, nämligen att själv bli lik Gud.
Genom att Adam lyssnade på sin hustru Eva och frivilligt åt utav frukten från det förbjudna trädet, blev de slavar under djävulen. De bytte ut makten om att ansvara över jorden mot synd, och genom sitt fall överlät människan makten åt djävulen och tog emot synden istället. Synden ledde till död, vilket i sin tur innebar en separation från Gud. Synd kom in i världen och allt blev besmittad av det. Djävulen fick ett inflytande över världen som inte alls var meningen från första början. Människans ande dog i sin funktion, och kunde inte längre relatera till Gud. Nu fick döden greppet om mänskligheten och naturen. Djävulens plan är att först göra människorna till slavar under sig själv. Vad det slutligen kom att innebära var att vår relation med Gud separerades från Honom.
”…hela världen är i den ondes våld.” (1 Johannesbrevet 5:19).
Hat, krig, död, sjukdom, våld och konflikter mellan olika människor, inget av detta existerade före syndafallet – utan allt gott som fanns i världen kom genom Gud. Konsekvensen av Adam och Evas synd var så påtaglig att till och med i deras nästa generation så dödade deras första barn, Kain, sin yngre bror Abel, genom att i sin avundsjuka slå ihjäl honom.
Alla människor är ytterst barn till Adam och Eva – alla vandrar vi i spåren av deras synd och avfall från Gud. All ondska som vi ser här i världen är resultat av syndafallet, precis som Bibeln säger: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Romarbrevet 3:23) Från födelsen har alla människor blivit främlingar för Gud, fiender till Honom och föremål för Hans vrede.
Kapitel 4
ONDSKAN VÄXER
Flera generationer efter Kain och Abel träder fram och ondskan växer i världen. Det blir så allvarligt att Gud dränker jorden i vatten och börjar om med profeten Noa och hans familj. Flera år senare kallar Gud på Abraham att följa honom och ger honom löftet om att bli fader till ett stort folk! Abraham lyder och följer Honom, där Gud sedan ger honom en son som får heta Isak. Isak får en son som får heta Jakob och Jacob får tolv söner. Ett av dessa barn får heta Josef – han är Jakobs favorit och blir andre befälhavare i hela Egypten. Gud använder honom för att rädda sin familj och hela Egypten från hungersnöd och svält.
Många år senare blir israeliterna förslavade i Egypten. Gud uppenbarar sig för Mose i en brinnande buske, där han blir kallad av Gud att föra israeliterna ut ur slaveriet. Israeliterna skapar en guldkalv som de sedan börjar tjäna och tillbe istället för den sanne Guden. Mose får då lagen på berget Sinai, men folket ignorerar Guds befallningar och börjar klaga på Gud – fastän Han har räddat dem ut ur slaveriet i Egypten. Efter en tid när Mose dör tar Josua över och för israeliterna in i det förlovade landet. Efter Josua reser Gud upp domare, tillfälliga militära ledare. Eftersom domaren Barak inte tar sig ansvaret att kämpa och stå upp för Guds folk, reser Gud upp kvinnan Deborah som tillfällig ledare och domare. Senare använde Gud Gideon och Simson som domare för att skydda och kämpa för Guds folk.
Men folket tröttnar på detta ledarskap och vill ha en kung. Fastän det inte är Guds ultimata vilja ger Han Israel kungen Saul, kung David och senare kung Salomo. Men på nytt börjar allting bli sämre: folket gör uppror och Israel blir splittrad – folket vänder Gud ryggen. Profeter som Elia, Jesaja, Mika och Jeremia varnar folket att om de inte omvänder sig från sina synder och börjar vandra på Guds väg kommer det att bli konsekvenser. Israeliterna ignorerar varningarna och de två delade rikena blir erövrade; Guds folk blir tillfångatagna till främmande länder.
Profeten Jesaja profeterar om en person, en övernaturlig person som ska träda in världen. Denna ska då rädda hela världen från deras egna synder, något som enbart Gud har makten att göra. Profeten Jesaja förklarar att denne figur är för evigt – en fridsfurste och en mäktig Gud.
Människor såsom Daniel visar upp stort mod och står upp för Gud, när ingen annan gör det. Några av de utdrivna israeliterna återvänder till det förlovade landet men efter det är Gud tyst under 400 år. Inga nya profeter, inga mirakler eller några änglabesök. Plötsligt uppenbarar sig en ängel för Maria, Josefs trolovade och framtida hustru. Ängeln Gabriel talar om för Maria att hon kommer bli gravid och föda en son som ska heta Jesus (namnet betyder ordagrant ”Herrens frälsning”). Denne Jesus som vi ska prata om längre fram skulle komma att rädda människorna från deras fiender – och viktigast av allt, från deras egen synd.
Kapitel 5
VAD ÄR SYND OCH VILKA HAR SYNDAT?
Eftersom människans relation till Gud blev skadad genom begäret efter att ”bli som Gud” – och begäret efter att på egen hand kontrollera livet – blev varje människa märkt av denna synd och själv skyldig till synd. På ett ställe säger Gud i Bibeln: ”Den som syndar ska dö.” (Hesekiel 18:20).
Dödsdomen fick vi genom Guds tillämpning av rättvisan i en moralisk situation. När vi människor konfronterades av Gud, fann Guds rättvisa hos oss både lagöverträdelse och otillräcklighet. På grund av den orättfärdigheten som Gud fann hos oss människor dömde Han oss till döden. Detta gjorde han däremot inte i strid med Sin godhet, barmhärtighet eller medkänsla, eftersom samtliga dessa är en enhetlig del av Guds egenskaper och är både närvarande och verksamma när Han utfärdar dödsdomen. Därför är varje människa i behov av frälsning för att få frid med Gud, för att få en upprättad och fungerande gemenskap med Gud, samt ett evigt liv.
Det hebreiska ordet för synd betyder egentligen ”att missa målet.” Som vi läste tidigare så har Gud skapat oss med mål och syfte; Han hade en god tanke när Han valde att ge oss liv. Men i och med synden, och så länge vi är ställda under den, så missar vi Guds mål med vårt liv där Hans grundidé med vår existens hotas.
Den svenska definitionen på synd pekar på något som skiljer något åt. Genom Bibelns texter som vi citerade tidigare förstår vi att synden skiljer oss från Gud. Gud kan därför inte vara i närheten där synd är eftersom Han är helig. Därför är det så att vi som syndar är alltså skilda från Gud. Synd är att missa Guds mening med vårt liv, att vara skild från den och från gemenskapen med Honom.
Aposteln Paulus beskriver detta i sitt brev som han skrev till församlingen i Rom: ”Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.” (Romarbrevet 5:12).
Och om nu synden skiljer oss helt och hållet ifrån Gud är min nästa relevanta fråga: Har vi syndat? Svaret på den frågan är enkel: Ja, det har vi alla gjort!
Ordspråksboken 20:9 ställer oss en utmanande fråga: ”Vem kan säga: Jag är fri från synd?”. Och som vi tidigare läste står det i Romarbrevet 3:23: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” Aposteln Paulus skriver i sitt brev och säger till församlingen i Rom att när synden gjorde entré i världen gjorde också döden det. Vidare fortsätter han och skriver: ”syndens lön är döden” (Romarbrevet 6:23). Bibeln talar inte i första hand om den kroppsliga döden, utan om den andliga – den eviga döden.
Vilka alternativ har vi då för att undvika synden? Kan vi genom att göra goda eller snälla saker komma undan den och bli helt och hållet räddade? Jag menar: Finns det något som vi människor ska eller borde göra för att förtjäna ”biljetten” till himlen? Svaret är ett absolut nej, och Bibeln är väldigt tydlig på denna punkt. Vi kan inte göra något gott som väger tyngre än det onda som finns i världen. Av den anledningen skiljer sig därför Bibeln så mycket från andra religioner, och har nästan inget gemensamt med deras läror. Enligt Bibeln handlar inte evigheten om vår prestation – hur mycket gott eller ont vi kan åstadkomma. Det finns faktiskt ingenting som vi kan göra på egen hand för att, så att säga, ”förtjäna” det eviga livet med Gud. Detta kanske kan låta lite främmande för dig som läser; många frågor kan väckas upp till liv, men verkligheten vittnar om detta.
I Romarbrevet 3:20 står det att ingen blir rättfärdig – räddad – genom laggärningar. Paulus menar att gärningar som vi gör för att komma närmare Gud utan Jesus är onödiga, fruktlösa och värdelösa – de leder oss ingenstans. I Hebreerbrevet 9:9 läser vi att goda gåvor inte kommer att kunna rena vårt samvete. Och Paulus uttrycker sig i liknande ord när han i Efesierbrevet 2:8-10 går snäppet längre: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.” (Efeserbrevet 2:8-9). Med det sagt så är vi inte räddade genom våra gärningar, utan genom Guds nåd.
Ordet nåd är från grekiskans ord karisma, vilket betyder ”en oförtjänt gåva.” Och om det är något vi får oförtjänt så är det något vi inte kan berömma oss av, och inget som vi heller kan kräva att få – det är därför det kallas för gåva. Det finns en lag i Sverige som säger att man får ge gåvor till andra människor i form av pengar, men då ska personen som tar emot gåvan inte ha utfört något för att få den (som att exempelvis ha hjälpt med något arbete). Därför, så länge gåvan ges till personen oförtjänt så behöver personen som tar emot gåvan inte skatta för pengarna. På samma sätt är det med Guds nåd till oss: Han gav oss en oförtjänt gåva, att kunna bli förlåtna och få en återupprättad relation med Honom. Gåvan beror inte på vad vi har gjort, inte heller tack vare våra goda gärningar, utan på grund av vad Han har gjort för oss. Detta kommer vi tala om i nästa kapitel.
Om jag ska göra mig tydligare så menar Bibeln att vi ska absolut göra gott mot alla människor, men det i sig kommer inte kunna rädda oss från synden och dess konsekvenser. Utan goda gärningar hör hemma i gemenskapen med Gud, eftersom Han Är Godheten själv. Det är Han som uppfunnit godhet och det är från Honom godheten kommer.
Kapitel 6
GUDS ERBJUDANDE OM FÖRSONING OCH EVIGT LIV
I Bibeln står det följande: ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebreerbrevet 9:22) Man offrade djur i Gamla Testamentet för folkets synder, ett felfritt djur som skulle bli slaktat i folkets ställe. Dessa offer var en påminnelse om det fullkomliga offer som senare skulle ges, dock var detta något som Gud hade temporärt behag till, eftersom synden inte kom till på grund av djurets överträdelse, utan genom människornas. Det var dessutom inte djurets blod som behövde spillas utan vårt blod. Därför måste nu lösningen på synden komma genom en människa som är fri från synd, någon som kunde dö istället för oss och ta straffet som vi förtjänar för våra synder. Men på grund av att synden regerade i människans liv kunde människan inte komma på en lösning på egen hand. Detta hindrade dock inte Gud från att utföra sin plan för oss. Han hade nämligen en långsiktig strategi, en plan för att övervinna den onde som hade lurat till sig makten över jorden.
I sin stora och mäktiga kärlek till oss människor kom Gud in i människosläktet genom Jesus Kristus. Han levde under de lagar som människorna fick genom Moses, som de inte klarade av att hålla. Lagen pekar därmed på människans synd, och behovet av en frälsare kom därför att behövas. Jesus fullbordade allt som stod i lagen genom att leva ett rättfärdigt liv. Konungarnas Konung kom in i världen som fullkomlig människa och fullkomlig Gud – 100% sann människa och Gud – för att rädda sitt folk från det som håller dem fångna: synden och slaveriet under det. Jesus handlade både som en medlande präst och ett prästerligt fullkomligt offer.
När Jesus var 33 år gammal blev han förrådd av Judas, en av hans 12 lärjungar som Han levde med i ca. 3 år. Judarna ville sätta dit Jesus för att han påstod sig vara Gud. De blev alldeles häpna över alla de under Han utförde – och ett resultat av det ledde till att tusentals människor följde Honom. De judiska makthavarna blev vansinniga och började anklaga Jesus för ståthållaren Pontius Pilatus, men eftersom Pilatus var under kejsaren Tiberius kunde han inte ta ett sådant beslut på egen hand. Av den anledningen överlämnade han Jesus till Herodes, som i sin tur inte fann något ont hon Honom – utan istället tyckte synd om Jesus och skickade Honom tillbaka Pilatus. Judarna på den tiden hade inte rätten att straffa en människa till döds eftersom Israel inte hade ett självständigt styre i landet. Eftersom Pilatus ville lösa problemet på något sätt gjorde han som man brukade göra vid varje högtid, nämligen att frige en fånge – en som judarna själva önskade. Pilatus ställde fram fången Barabbas, en person som tidigare hade mördat och orsakat uppror i landet. Han frågade folket vem de ville ha frigiven – Jesus Kristus eller Barabbas. Judarna som stod där tillsammans med folket var så ivriga och ville få Jesus korsfäst. När Pilatus såg att inget han gjorde hjälpte, överlämnade han den oskyldige Jesus till att korsfästas och frigav Barabbas.
Jesus är den ende som inte har syndat – något som Han själv faktiskt vittnar om i Johannes 8:46, när han ställer frågan till judarna: ”Vem av er kan visa att jag skulle ha syndat?”. Jesus är det rena och fullkomliga offer som Gud har behag till och som Han kräver för att våra synder ska kunna bli förlåtna. Det var detta som Jesus gjorde för oss på korset; Han blev vår ställföreträdare då Han dog för våra synder och tog på sig straffet som vi förtjänar när han hängde på korset i 6 timmar.
Allt detta som hände Jesus var något som redan hade blivit förutsagt av en profet i Gamla Testamentet – en profet vid namn Jesaja som levde ca 700 år innan Jesu korsfästelse. Han skrev följande:
”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.” (Jesaja 53:3-7).
Jesus blev begravd och på tredje dagen uppstod Han från döden och visade sig för sina lärjungar och mer än femhundra av Hans efterföljare. Där fick lärjungen Tomas, som tvivlade på Jesu uppståndelse, även känna på hålen som Han hade på händerna. Samma lärjunge fick även känna på sidan av Jesu överkropp där Han blev stucken med ett spjut av en soldat medan Han hängdes på korset. Jesus stannade med lärjungarna, åt och drack tillsammans med dem i 40 dagar. Därefter blev Jesus upptagen till himlen inför deras åsyn.
Denna sanna historien är känd än idag; Jesu lärjungar blev förföljda och dog martyrer för sin tro – något som ingen människa skulle ha gjort om allt handlade om en lögn. Många människor skulle kunna dö för sin tro – det vet vi alla – men ingen dör för något de vet inte är sant.
Enligt de uppgifter som grundar sig på de traditioner som bevarats av de kristna församlingarna i olika länder så har lärjungen Filippus lidit martyrdöd för sin tro som han visste var sann. Han blev korsfäst och stenades till döds i den frygiska staden Hierapolis (i nuvarande Turkiet). Enligt traditionen led också lärjungen Bartolomeus martyrdöden för sin tro i staden Albinopolis i Armenien, där han ska ha blivit nedslagen, flådd levande, korsfäst med huvudet nedåt och slutligen halshuggen. Detsamma för Matteus som skrev Matteusevangeliet; han blev stucken med spjut på order av en kung som hette Hircanus. Alla dessa lärjungar dog för sin tro – en tro som de visste var sann. De hade nämligen sett Jesus uppstånden från de döda och under 40 dagar haft gemenskap med Honom – något som också över femhundra personer vittnar om. Lärjungarna kan omöjligt ha hallucinerat i 40 dagar; alla kan omöjligt ha sett Jesus i sin hallucination samtidigt, för i så fall hade hallucinationen varit större mirakel än själva Jesu uppståndelse från de döda. Till och med lärjungen Johannes, som dog en naturlig död ca år 99, bar med sig denna tro trots alla lidande och förföljelse han hade varit med om.
Kapitel 7
JESUS SOM HISTORISK PERSON
“Gud som blev uppenbarad i köttet” (1 Timotheosbrevet 3:16b)
Vi läste tidigare att Gud lät sig födas till denna jord av en jungfru som blev havande genom den Helige Ande, och att Jesus är både sann människa och sann Gud. Dock var denne Jesus varken en vetenskapsman eller politiker, inte heller var Han någon filosof eller psykolog, utan en enkel snickare som fick timlön. Han kom från en väldigt betydelselös ort i Romarriket som heter Nasaret. Ingen har som denne Jesus berört så många människor genom hela världshistorien. Tänk er, Han fick tideräkningen uppkallad efter sig – och än idag, ca 2000 år efter Sin död, är Han mer omtalad och aktuell än någon annan person.
Fanns denne Jesus på riktigt, eller är Han bara en myt? Personer som tvivlar på Jesu existens pekar på att Jesus själv inte lämnade några skrifter efter sig. Däremot glömmer man att Jesus aldrig var någon författare. Historiker som Josefus som levde år 37-100 e.Kr och Tacitus som levde år 55-120 e.Kr. nämner Jesus i sina historiska skrifter.
Den berömde judisk-romerske historikern Flavius Josefus från första århundradet nämner en notis om Jesus:
”Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin [Stora rådet] till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds.”
Vi läser att i slutet av det första århundradet berättade den romerske historikern Suetonius att kejsaren Claudius år 49 e.Kr. hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (detta är faktiskt en händelse som också finns omnämnd i Nya Testamentet, i Apostlagärningarna 18:2): ”Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden.”
En ännu mer utombiblisk och detaljerad berättelse om Jesus kommer från den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus – född omkring år 55 e.Kr. och död år 120 e.Kr. I sitt historiska verk Annaler, som han skrev mellan år 115 och 117, berättar han att kejsaren Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Han skrev:
”Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna.” Och han fortsätter med att beskriva dessa kristna: ”De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt – inte bara i Judéen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem.” (Annaler, XV, 44).
Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 e.Kr. ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro. I brevet framgår det att han hade vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerade rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro – men samtidigt benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och ”slutligen förbannade Kristus”. Han beskrev också vilka handlingar de kristnas brott eller villfarelse bestått i:
”De brukade samlas en bestämd dag före gryningen att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”
Suetonius, en hög ämbetsman på 120-talet under kejsaren Trajanus, berättar om oroligheter bland judarna i Rom ”på anstiftande av Chrestus.” Flavius Josefus, den judiske historieskrivaren i romersk tjänst (37-97), skriver i sitt verk ”Det judiska kriget” följande:
”Jesus, en vis människa, om man får kalla honom så… Gjorde uppseendeväckande verk… dömd till döden på korset… Visade sig efter tre dagar… De Kristnas sekt finns ännu idag.”
Han talar också om Jakobs avrättning, ”en broder till Jesus som kallas Kristus.” (Denna text anses allmänt som en kristen bearbetning.)
Talmud, den judiska skrift lärdomens urkundssamling, nämner sällan Jesus direkt – men hans gärningar står det om: ”Han gjorde under, utlade Skriften, samlade lärjungar, korsfästes kvällen före Pascha dagen som var en sabbat. Jeschu (den rabbinska formen för Jesus) har bedrivit trolldom och förfört och förlett Israel.”
Allt detta tyder på att Jesus Kristus är en verklig person, en person som dels var älskad, beundrad och dyrkad men också hatad, ifrågasatt och förkastad!
Kapitel 8
HUR KAN MAN TA EMOT GUDS FRIA GÅVA?
“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Johannesevangeliet 1:12).
Hela Gamla Testamentet handlar om att förbereda för att Messias, den smorde, skulle komma till världen för att ta bort världens synd och befria människan från hennes slaveri under synd. Det går därför en röd tråd genom hela Gamla Testamentet och fullbordas i Nya Testamentet då Jesus kom till världen och dog för mänsklighetens synder.
Evangeliet, de goda nyheterna, handlar om att Jesus har skapat fred mellan oss och Gud genom Sin gärning som Han utförde på korsets trä. I Kristus kom Gud in i människosläktet (Johannesevangeliet 1:1-3; 1:14) och levde ett rättfärdigt liv (Hebreerbrevet 4:15). Han gick i borgen för oss och blev vår ställföreträdare. Jesus blev en lydig människa (Filipperbrevet. 2:6-8) och höll alla Guds lagar (Galaterbrevet 4:4-5). Detta är något som vi aldrig kunnat göra på egen hand (Psaltaren 53:4). Rättfärdig, helt utan synd, gick Jesus inför Fadern istället för oss och fick då utstå våra synders straff på korset (1 Petrusbrevet 2:24). Detta gjorde Han istället för oss så att vi kan bli fria. Men inte bara det: Jesus uppstod från döden efter tre dagar (2 Timotheosbrevet 2:8; 1 Korinthierbrevet 15:3-4). Genom sitt rättfärdiga liv kunde döden inte hålla Honom (Apostlagärningarna 2:24). Han uppväcktes på tredje dagen från döden för vår rättfärdiggörelsens skull (Romarbrevet 4:25). Och genom tron på Jesus Kristus, och överlämnandet av vårt liv till Honom, blir vår relation med Gud helt återställd igen (Romarbrevet 5:11). Vi blir födda på nytt. Och när Gud ser Jesu rättfärdighet i oss, tar han Sin boning i oss genom sin Helige Ande där vi blir bärare av det som Gud lägger i oss.
INTE VAD VI GÖR, UTAN VAD HAR GJORTS FÖR OSS
”Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom [Jesus]. Och när de kom till den plats som kallas Huvudskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Men medlemmarna i Stora rådet hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den Utvalde.” Även soldaterna gick fram och hånade honom. De räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas konung, så hjälp dig själv.” Över honom fanns det också ett anslag: ”Detta är judarnas konung.” En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!” Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom och sade: ”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: ”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Lukasevangeliet 23:32-43).
Det är bara genom tron på Jesus Kristus som världens frälsare och Herre, samt överlämnandet av vårt liv till Honom, som kan rättfärdiga oss att komma inför den Helige. Brottslingen som hängdes tillsammans med Jesus hade inte möjligheten att komma med något gott inför Gud; han var redan dödsdömd liksom vi. Aposteln Paulus skrev följande: ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Korinthierbrevet 5:21). Det är som om Jesus, vår Herre och Frälsare, gav var och en av oss följande erbjudande: ”Kom till mig ni alla. Jag tar er synd och ger er min rättfärdighet.”
“Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” (Johannesevangeliet 3:36).
Att ta emot Jesus som sin personliga frälsare (den som räddade oss undan den dom som vi förtjänar genom våra synder) gör man genom att uppriktigt förtrösta på Honom för att lämna sitt “Jag” i hans vilja. Man helt enkelt förtröstar på och släpper taget om sig själv till Honom för att lämna sin syndfulla livsstil bakom sig för att uppriktigt följa Honom. Det är så Jesus blir din personliga Herre, Gud, och Frälsare. I det ögonblicket kommer även Guds Ande för att bokstavligen ta sin boning inom dig för att vägleda dig i ditt nya liv med Gud, och så ha en helt ny identitet med nya begär i Guds egen Ande.
För dig som har läst det här dokumentet och funderar på att följa Jesus, men kanske har frågor, eller helt enkelt vill komma i kontakt med några kristna syskon, hör gärna av dig!